Efter döden – om nära döden upplevelser, deja vu och vår irrationella rädsla för att dö spektakulärt

Livet efter döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa tror att det ”bara blir svart” andra tror på att man kommer till ”himlen eller helvetet” eller att man ”återföds”. Teorierna är nästan lika många och skiftande som det finns människor. Utöver att tänka på vad som händer efter döden är vi också besatta av tankar på hur vi kommer att dö, trots att det efter fullbordat faktum, med största sannolikhet, inte har någon betydelse alls.

Varför är vi så fascinerade av döden? Människan är det enda djuret som har förmågan att låta våra tankar färdas in i framtiden och föreställa oss ett liv utan oss själva. Detta är förstås en mycket skrämmande tankelek. Om allt vi ser och känner är beroende av våra sinnen är det en svindlande tanke att allt detta kan försvinna inom loppet av en bråkdel av en sekund.

Det finns de som hävdar att rädslan för döden är så stark att den är själva upphovskällan till, inte bara vår ständiga jakt efter att fortplanta oss utan även, all vår konst, arkitektur och olika religioner. Vi sysslar med dessa aktiviteter, bygger slott och målar tavlor, för att dämpa dödsångesten.

När vi försöker föreställa oss hur livet efter döden kan tänkas se ut letar vi ofta efter ledtrådar i upplevelser som vi varit med om i livet, särskilt då upplevelser som uppstått när vi varit i förändrade former av medvetenhet, som i ett drogrus, i drömmar, eller när vi haft så kallade nära-döden-upplevelser. Det är ganska vanligt förekommande att människor kommer ihåg händelser från ett tidigare liv. Det finns flera psykologiska undersökningar utförda på människor som kommer ihåg detaljer från sitt tidigare liv. Det är dock helt omöjligt att helt fastställa trovärdigheten hos dessa vittnesmål. Många psykologer tror att dessa upplevelser av deja vu uppstår när hjärnan feltolkar information, när den undermedvetna delen av hjärnan uppfattar någonting innan den medvetna delen gör det. Man har också noterat att människor som varit med om traumatiska händelser är mer benägna att komma ihåg händelser från ett tidigare liv. Kanske är det någon form av coping-mekanism.

Att människor lämnar sina kroppar vid nära-döden-upplevelser är så vanligt att det till och med föranlett ett högst märkligt experiment på ett amerikanskt sjukhus. Man upptäckte nämligen att patienter som upplevde det som att svävat ovanför operationsbordet då de var nära döden beskrev detaljer som de inte borde ha känt till, som man bara kan känna till om man befinner sig i takhöjd. Detta föranledde sjukhuset att måla detaljer i inredningen i specifika färger som BARA kan ses om man tittar ner från taket. Experimentet ledde dock ingenstans.

Enligt den senaste forskningen på Utomkroppsliga upplevelser (UKU) så har man, på Karolinska, via MRI kunnat konstatera (vilket många av oss redan visste rent empiriskt) att de strakt hänger samman med sömnparalyser. Dessutom, när man upplever UKU, så är hippocampus (den delen av hjärnan som innehåller våra “GPS”-celler) starkt involverad.

Kanadensiska forskare studerade för ett par år sedan en kvinna som regelbundet upplever Utomkroppsliga upplevelser. Bara hon tar sig en tupplur så gör hon det, ingen vet varför.  Detta är dock inte så anmärkningsvärt. Tibetanska munkar, och andra, har länge kunnat framkalla detta genom att framkalla så kallade klardrömmar (drömmar där man är helt medveten om sig själv och sin kropps position i rummet, trots att man fortfarande befinner sig i drömstadiet).

Genom denna studie drog kanadensarna slutsatsen att UKU beror på aktivitet, en neurologisk mekanism man ännu inte kunnat helt lokalisera. Men även dessa forskare, som många innan dem, avfärdar UKU som någon form av “andlig” eller “astral” resa genom tid och rum (såvida förstås man inte definierar drömmar som sådant) och fastställer att det går att träna sig till denna förmåga.

Viljan att tro på ett liv efter döden, på ljuset i tunneln och utomkroppsliga fenomen är nämligen så stark att flera framstående psykologer anser att den kan grumla omdömet hos annars mycket logiskt tänkande individer och rentav skapa önsketänkande hallucinationer som upplevs som extremt verkliga, även om det bara är hjärnan som framkallar dem. Alla som någon gång haft en riktigt stark klardröm vet precis hur starka och verkliga bilder hjärnan kan framkalla. Den mest framträdande, nuvarande vetenskapliga förklaringen på nära döden upplevelser, är dessutom att de uppstår när en människas hjärna vaknar före kroppen, så kallad sömnparalys. Detta stadie är också förknippat med människor som ofta klardrömmer. Undertecknad har ”drabbats” av sömnparalys vid ett flertal tillfällen och det har då bland annat uppstått fenomen som att det kändes som om kroppen svävade ovanför sängen, en stark närvaro av andra människor i rummet, ett starkt vitt ljus, etc. Dessa fenomen gav dock inte upphov till några starka religiösa känslor, utan snarare panikångest över en eventuell stroke. Men dessa högst subjektiva upplevelser ska förstås inte ses som någon sanning, eller ens försök till förklaring. Alla människors tolkning av olika upplevelser är beroende av det mentala bagaget de har med sig in i upplevelsen.

För att travestera Hunter S. Thompson: det finns ingen som kan beskriva döden på ett ärligt sätt eftersom de enda som kan göra det är de som redan gått över kanten.

Mer intressant då egentligen är att titta på vad vi är mest rädda att dö av, och vad som egentligen är de mest vanliga och troliga dödsorsakerna.

En amerikansk undersökning fastställde att människor är mest rädda att dö av följande orsaker:

• Flygkrascher. Visserligen är det något djupt onaturligt för en människa att flyga fram på tio tusen meters höjd i en plåtburk, men statistiskt sett behöver du flyga varje dag i 19, 000 år för att vara involverad i en flygkrasch med dödlig utgång.
• Hajattacker är något som vi blir mer och mer rädda för varje år tack vare medias hysteriska intresse för denna högst ovanliga typ av dödsorsak. Faktum är att mellan 1580 och 2010 har det endast skett cirka 2000 bekräftade attacker på människor av hajar. De flesta hade inte dödlig utgång.
• Att bli mördad är också något som många människor går omkring och oroar sig för. Och visserligen, enligt WHO, blir någon mördad ungefär en gång i minuten dygnet runt någon stans i världen. Men om du sätter det i perspektiv inser du att risken att just du ska bli mördad, i synnerhet om du undviker riskabla områden och situationer, är otroligt låg.
• Terroristattacker oroar många nuförtiden. I en undersökning utförd i början på 2000-talet visade det sig att så många som en tredjedel av alla tillfrågade oroar sig för att bli dödad i en terroristattack. Historiskt sett är risken för detta endast en på 9,3 miljoner. Det är större risk att dö i en lavin.
• Internet har gjort att naturkatastrofer känns som ett mer påtagligt hot än någonsin förut. Bilderna från olika typer av katastrofer, som till exempel jordbävningar, orkaner, tsunamis, värmeböljor, köldknäppar och översvämningar sprider snabbt skräck. Risken för att dö av något så relativt ovanligt som en brand är dock större. Enligt LiveScience är risken att dö i en naturkatastrof en på 3, 357. Denna risk är förstås ännu lägre om du befinner dig i mer säkra områden. Som Sverige.

De vanligaste dödsorsakerna är (i USA år 2000) dock rökning, dålig kost och inaktivitet, alkoholkonsumtion, virus och bakterier, giftiga ämnen, trafikolyckor, olyckor med skjutvapen, sexuellt beteende (sexual behaviors), och droger. Det mest anmärkningsvärda är att det, i de flesta fall, går att minimera risken att drabbas av de vanligaste typerna av dödsorsaker genom att förändra sitt beteende.

Kanske en bra början för att leva ett längre och bra liv vore att fundera mindre på vad som händer efter döden och mer på hur man bäst ska leva livet?