Michael Jacksons död väckte enorm uppmärksamhet runt hela världen. Timmarna efter dödsbudet kraschade delar av Internet totalt samman, och varje amerikansk tv-kanal med någon som helst självaktning hade minst en helikopter cirklande som en gam kring Neverland redan innan kroppen kallnat, och nästan en vecka senare skriver medier från Kapstaden till Stockholm, från Buenos Aires till Tokyo dagligen spaltmetrar om kungen av pops bortgång – flera hängivna Michael Jackson-fans uppges till och med ha begått självmord i ren förtvivlan. Världen befinner sig i någon slags kollektiv chock vilket skapat en debatt om vår tids kändiskultur.
Vi kan lätt förleda oss att tro att vår form av kändisdyrkande är ett relativt nytt 1900-talsfenomen, men det är snarare mediernas utbredning som får oss att tro att så är fallet. Kändiskulten har länge varit stark.
Varför fascineras vi så av kändisar då?
I USA sägs det att kändiskulturen är extra utbredd eftersom de saknar en kunglig familj. Och i såväl USA som Europa förstärks kändiskulten i takt med att religionen tappar i betydelse och vi blir alltmer sekulariserade. När Gud är död dansar popstjärnorna på bordet.
Vårt behov av att dyrka något eller någon vi upplever som större än oss själva, och som vi kan identifiera oss med är ett grundläggande mänskligt behov. I antika Grekland, som exempel, hyllade man gudarna beroende på vilken finger man satte ringen. Om man satte sin ring på tummen hyllade man havsguden Poseidon som stod för individualitet, pekfingret representerade Zeus med sin makt och energi, mellanfingret vinguden Dionysos som symboliserade dekadans, vanvördnad och uppror, ringfingret stod för Afrodite: romantik och kärlek, och lillfingret för krigsguden Aries som representerade konflikt och bestämdhet.
Vår tids pop och filmstjärnor har på många vis ersatt de antika gudarna som hade sin boning på Olympen. Filmstjärnorna i Hollywood står för skandaler, underhållning och identifikation. Deras modeattribut, som halsband, parfym och kläder efterföljs av miljoner som vill efterlikna, som vill känna samhörighet.
Sociologer hävdar att kändiskulten är ett starkt tecken på ett samhälle där många känner sig isolerade från gruppen, från sina jämlikar. Psykologiska undersökningar visar samtidigt att ju mer avskärmad en individ känner sig från den sociala gruppen ju mer benägen är hon eller han att intressera sig för kändisarnas liv.
Detta är dock ett fullständigt harmlöst beteende som yttrat sig på lite olika vis genom mänsklighetens historia, men som alltid funnits där. Steget från Olympen till Hollywood, Graceland eller Neverland är inte långt.
Kändisdyrkandet har även funnits länge även i vår “moderna” mediedrivna och lite smått hysteriska form. Visste ni till exempel att när den berömde kompositören Frederic Chopin uppträde under 1800-talet kastade kvinnorna upp trosor på scenen åt honom…?
Den moderna typen av tabloidberömmelse härstammar från 17oo-talet då Engelska nyhetstidningar började bli populära. I dessa tidningar blev snabbt dödsannonserna mycket populära, och i dessa kunde man läsa levnadsberättelser om framstående “celebriteter” och deras fantastiska och ibland skandalösa liv.
Mediet innebar att man nu kunde bli berömd utan att egentligen ha gjort en bedrift i livet (som till exempel vetenskapsmän som gjort en stor upptäckt, eller generaler som vunnit stora slag), eller utan att man var en kunglighet. De enda nödvändiga ingredienser för allmän berömmelse var att man gjort någonting spektakulärt eller skandalöst – att man levt ett allmänt excentriskt liv.
Fascinationen för dessa spektakulära dödsrunor födde den moderna kändiskulten, som växte sig ännu starkare i och med romantikens startskott i början av 1800-talet. Den första fullfjättrade “tonårsidolen” sägs för övrigt vara stumfilmsstjärnan Rudolph Valentino, vars grav fortfarande besöks av massor av människor trots att han varit död sedan 1926.
Precis som de grekiska gudarna symboliserade Michael Jackson, som kändissymbol, vår längtan efter odödlighet och osårbarhet. Jackson var en modern Peter Pan som med sin fascination för den oskuldsfulla barndomen. Neverland, och de ständiga föryngrande plastikoperationerna stod som en symbol för den eviga ungdomen. Och det är inte meningen att Peter Pan ska dö enligt sagan.
När en sådan här kulturell ikon dör har människor svårt att förhålla sig till hur de ska sörja. Det är lättare att sörja förlusten av en familjemedlem eller nära vän eftersom det finns fastställda ritualer för detta. Många vet inte riktigt hur de ska bearbeta den plötsliga förlusten av en ikon.
Alla hade någon form av relation till Michael Jackson som var en del av i princip hela världens gemensamma moderna kulturhistoria. Det är inte det minsta konstigt att medierna ägnar hans död så mycket tid och utrymme som de gör.
Men med samma mediers hjälp kommer snart popkulturen återhämta sig, och fylla tomrummet. I den grekiska mytologin när en gud dog uppstod nya gudar från dennes blod. Från Uranus blod föddes till exempel en ras av jättekrigare och Furierna, hämndens tre gudinnor med levande giftormar som hår… The freak show must go on.
Källa:
Artikel hämtar viss fakta och inspiration från denna källa.