Skjutningarna på Utöya i Norge – debatten borde handla om psykvården – inte fler poliser

När jag igår betraktade den tragiska och alltmer chockartade
händelseutvecklingen var det slående om hur man enbart pratade om hur
sårbara de västerländska demokratierna blivit. Att terrorns vansinniga
blodtörst nått ända till Norge och nu måste, en gång för alla,
Europa och Norden inse allvaret och enas mot det yttre hotet. Vårt sätt att leva var under attack.
Hur högt främlingsfientliga grupper än skrek efter krav på hämnd mot muslimerna på olika forum runtom på nätet i går kväll visade det sig dock att såväl bombbådet som skjutningarna på Utöya utförts av en norsk 32-årig man, med förmodade högerextrema sympatier.

Vi kan stänga våra gränser och flygplatser och bygga murar runt hela Norden. Men det går aldrig att skydda sig från vansinnet som kommer från insidan.

Mer pengar till militären är inte svaret för att minimera risken
för en sådan här attack, oavsett om den kommer från internationella eller nationella hot. En utökad säkerhetstjänst och övervakningskameror i vartenda gathörn är inte svaret. Inte heller fler poliser kommer innebära att alla människor kan känna sig trygga överallt.

Det enda samhället kan göra för att skydda sig
från galenskapen är att göra ALLT man kan för att fånga upp vansinnet
innan det exploderar. Det är sjukt att det fortfarande bara pratas om
”slag mot det öppna samhället”, ”ökad säkerhet”, ”internationellt samarbete”, “hur kommer världen att förändras av detta terrorbrott”, etc.

Det är politikers och terroristexperters röster som skildrar
tragedin. Men var är vårdens röster? Vart är psykvårdens röst? Denna
ofattbara tragedi borde förklaras av psykologer och andra nyckelmänniskor inom vården och de sociala myndigheterna. Det är de som ska ställas frågan, och ge svaret, på frågeställningen “hur ska vi minimera risken att detta händer igen”? Politiker bör lyssna mer på sina vårdare än på sina väktare.

Allt prat om organiserad terror, religionskrig, civilisationskrig, kulturella och etniska motsättningar är av underordnad betydelse. Oavsett om förövaren är en islamistisk terrorist vid namn Adel at-Othmani, som sprängde ett kafé i Marocko tidigare i år, eller om han heter Anders Behring Breivik, en högerextremist som får för sig att mörda ungdomar på en ö i Norge så handlar det om dåd utförda av instabila psyken.

I såväl Norge som Sverige har det de senaste åren skett flera skjutningar och andra våldshandlingar av psykiskt störda människor, men debatten om psykvårdens minskade resurser verkar, trots allt som sker, ändå inte ligga högt på någon av ländernas agendor.

Den efterföljande debatten om skjutningarna i Norge borde handla om hur vi skapar ett samhälle som inte föder galenskap, som inte skapar högerextrema strömningar eller religiös fanatism, och som tillskjuter medel för att fånga upp och motverka mental ohälsa när och där den uppstår, inte om hur många fler poliser som behövs för att skydda alla, överallt, vid alla tider på dygnet. Det är ju en fullständigt ohållbar tanke.

Ironiskt nog, enligt uppgifter från NRK, så är en av gärningsmannens favoritböcker Orwell´s 1984, som skildrar ett ofritt samhälle vars medborgare noggrant övervakas i alla lägen.