Kategorier
Övrigt

Har samhället format den neuropsykiatriska sjukdomen ADHD?

Inledning
Vi hör i dagens samhälle ofta människor tala om den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD. Allt fler diagnostiseras, och allt fler medicineras för det (socialstyrelsen [www]). I en artikel av Maria Fröjd (Lärarnas nyheter, 2010 [www]) beskrivs hur antalet diagnoser fördubblats på sex år.
I samma takt som diagnoserna ökar, förändras samhället i riktning mot ett mer “plugg­centrerat” samhälle, ett samhälle som kräver medborgare som kan sitta tysta och lyssna, koncentrera sig och fokusera. Det blir viktigare med utbildning, och färre har möjlighet att få jobb utan utbildning. Det räcker att vi går tillbaka till tiden då mina föräldrars generation var unga. Här var det inte omöjligt att få ett jobb utan gymnasieutbildning, medan det idag knappt är möjligt utan universitetsutbildning. Detta blir problematiskt för människor med ADHD eftersom en del av problematiken är just svårigheter att koncentrera sig i skolan, vilket leder till bristande skolresultat ­ något som kan leda till exkludering i samhället.

Men, min fråga är: Med tanke på att medellivslängden i världen bara ökar och ökar, kan man undra om orsaken verkligen beror på att vi blir “sjukare och sjukare”, eller har samhället utvecklats åt ett håll som erbjuder för strama mallar för hur man ska vara?

Bakgrund

ADHD är en diagnos som står för Attention Defici t Hyperactivity Disorder och handlar om bristande uppmärksamhet och impulskontroll, koncentrationssvårigheter och överaktivitet (NE, uppslagsord: AD/HD [www]).

Orsakerna till ADHD kan vara många, men grundas på biologiska faktorer. Den vanligaste orsaken är direkt genetiskt, alltså ärftlig, men kan uppkomma om barnet får någon hjärnskada under graviditet, förlossning eller under första spädbarnsåret. En annan orsak kan vara om barnet drabbats av syrebrist under förlossningen, eller om barnet är förtidigt fö dd (NE, uppslagsord: AD/HD [www]).

ADHD är vanligare hos pojkar än hos flickor ( Lundgren 2013:274 ), även om man misstänker att det råder en viss underdiagnostik hos flickor (Höglund, 2015: intervju [www]). Funktionsnedsättningan kan i vissa fall led a till utveckling av psykiatriska problem i tonåren och vuxenlivet, t.ex. utveckling av antisocialt beteende, missbruk osv. (NE, uppslagsord: AD/HD [www]). Det är därför viktigt att den som har ADHD tidigt lära sig hantera sin den, och i de fall det behövs kanske till och med medicinera. För en person med ADHD innebär funktionsnedsättningen i många fall att skolresultat blir lidande (som en direkt konsekvens av att inte kunna koncentrera sig). Eftersom bristande skolresultat kan få långtgående konsekvenser i livet är det därför viktigt att behandla barn med ADHD redan tidigt, och behandling innebär i första hand anpassning av t.ex. undervisningsmetoder men också i många fall medicinering (Höglund, 2015: intervju [www]).

I ADHD­-fall används medicinering främst för att förbättra huvudsymptomen ouppmärksamhet, hyperaktivt och impulsivitet. Människor med ADHD har ofta en obalans mellan olika substanser i hjärnan och det är detta som läkemedel främst hjälper till med.
Att medicinera kan vara ett effektivt sätt att förbättra vissa symptom, men i vissa fall fungerar inte medicinering så bra då alla människor är olika med olika behov (Levamedadhd.se [www]).

En intressant statistik på Sverigesradio från 2015 säger att barn som är födda sent på året har 30% högre risk att bli diagnoserad med ADHD. Då kan man fråga, feldiagnostiseras fler barn med ADHD kanske för att de är mer omogna än barnen som är födda tidigt på året? Denna statistik är oroväckande. Diagnoseras barn endast för att de jämförs med barn som är födda tidigt på året och är generellt sätt mer mogna i tidig ålder? Detta är statistik som får oss att ifrågasätta vad ADHD egentligen är för en diagnos, och vem den egentligen är bra för ­ att hjälpa den som har diagnosen, eller att hjälpa övriga omvärlden med hur vi ska förhålla oss till människor som inte “passar i mallen”? (Sverigesradio [www]).

Diskussionsanalys

Det finns många saker att diskutera när det kommer till ADHD. Man kan t.ex. fundera vidare över varför just pojkar diagnoseras tre gånger oftare med ADHD än flickor. Uppkomsten av ADHD är ofta ärftligt, dvs. att man har ADHD i sina gener och får det därför lättare att utveckla det, men kan också bero på t.ex. förlossningskomplikationer. Då kan man undra om det verkligen är så att pojkar har högre sannolikhet för att utveckla anlag för ADHD, vilket är ganska ologiskt, och det är också osannolikt att förlossningskomplikationer oftare sker med pojkar än flickor. Man kan då undra, varför diagnoseras pojkar oftare än flickor? Trots att ADHD har symptom som är just typiska för den diagnosen, så kan det ändå finnas olika gradskillnader mellan pojkar och flickor. Flickor brukar ofta ha mer uppmärksamhets­ och konsentrationssvårigheter snarare än t.ex. hyperaktivt beteende (vilket innebär att de diagostiseras med ADD snarare än ADHD). Pojkar brukar oftare utveckla ett mer utagerande aggressivt beteende och är mycket hyperaktiva. Om man sätter detta i t.ex. kontexten i ett klassrum upptäcker man lätt en skillnad. En tyst och liten flicka på 154 cm som väger 47 kg i klassen som har lite uppmärksamhets­ och koncentrationssvårigher är betydligt enklare att hantera än en 197 cm lång kille på 100 kg som får bord och stolar att flyga med sitt hyperaktiva beteende och uppförandestörningar. Det kan alltså vara så att man vill hellre diagnosera barn som ofta har de mer “störande” och “jobbiga” symptomen som blir svårt att hantera i ett klassrum ­ vilket är vanligare hos pojkar än flickor (Lul.se [www]).

Man kan också fundera vidare kring varför det kan vara så pojkar diagnoseras tre gånger oftare än flickor. Vi lever i ett samhälle som har under de senaste sex åren fördubblat antal diagnoser. Hur kommer det sig? Jag kan tänka mig att en bidragande orsak till detta är på grund av att “mallen” som vårt samhälle har idag blir stramare och stramare. Det finns en bild av hur man ska bete sig, se ut och vara. De människor som uppfyller denna bild passar in och får det lättare att fungera i vår samhällsstruktur. Som i t.ex. skolsystemet, om man är en person som kan sitta still länge, koncentrera sig, lyssna och läsa under långa perioder sjunker man i den “mallen” som vårt skolsystem är uppbyggt efter. Man kan alltså säga att vårt
system är konstruerat efter människor med vissa typer av egenskaper. Därför blir det så att så fort personer som är på ett eller annat sätt avvikande från denna mall, måste man sätta en etikett på för att ha en ursäkt till varför den inte fungerar “som den ska”. Det kanske inte är så att personer med ADHD inte fungerar, det kanske är vårt skolsystem som inte fungerar för den mångfald av människor vi är.
När en person diagnoseras med ADHD får den en etikett som kan föra med sig många negativa känslor och konsekvenser. Det blir som en rolletikett där barnets beteende formas utifrån vilka rollförväntningar som etiketten medför. Detta kan vara svårt att undvika och följer med per automatik, indirekt, t.ex. från lärare och klasskamrater i skolan. Eftersom att många diagnoseras med det redan i tidig ålder kan det leda till att barnet växer upp med dålig självkänsla. Man tror på att man själv är konstig och önskar att man vore som de andra barnen som slipper gå i specialgrupper i skolan eller till och med i en separat skola. Många negativa bemötande av omgivning kan också leda till att man inte känner sig bekväm med sig själv. De har fått växa upp med tron att de andra barnen är bättre och det är så man ska vara, på mig är det bara fel. Men på andra sidan kan det finnas fördelar med att barnet är medveten om sin diagnos. Det kan bli som en lättnad för personen eftersom man kan få hjälp och lära sig hur man kan hantera det.

Det kan också vara en lättnad för lärarna i skolan när de vet om diagnosen. Då kan de bättre hantera situationen och kunna förhålla sig till eleven och anpassa undervisningen. Men på andra sidan när man blir behandlad annorlunda från sina klasskamrater kan personen må ännu sämre av att lärarna ser på en på ett annat sätt. I vissa skolor har man specialgrupper för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Dessa “specialgrupper” blir i praktiken en form av segregering. Tanken är ju att eleven ska kunna få en mer anpassad utbildning, vilket är en god tanke, men i praktiken kan andra nackdelar följa med som t.ex. känsla av utanförskap och att man inte är lika bra som de barnen som inte behöver gå i “specialgrupper”. Men, även om ”specialgrupper” är en form av segregering så kan det vara skönt för personen i fråga att få den här anpassningen. Särskilt om det handlar om många personer på skolan. I specialgruppen kan dessa finna en gemenskap, vilket för många barn kan kännas skönt (även om även detta kan ses som negativt, att dessa får stämpeln som ”problembarnen” av övriga elever, och att det blir ett “vi och dem” som är en vanlig konsekvent för all typ av segregering).

Man kan också fundera och fråga sig själv: Vad är ens ADHD? En diagnos baserad på en människas egenskaper? Ska man “tro på” diagnoser som dessa? Symptomdiagnoser som är satta utifrån människors egenskaper? En etikett på en människa för att beskriva dennes personlighet och för att själv kunna förhålla sig till personen. Jag tänker att om allt fler elever har svårt att sitta stilla och koncentrera sig på lektioner så kanske man borde börja tänka på strukturen i vårt skolsystem snarare än att peka ut elever som “annorlunda” och “i särskilt behov av stöd”. Alla människor är inte sitta­stilla­och­läsa­människor utan behöver mer fysisk stimulans för att må bra. När dessa människor inte får det resulterar det så klart i störande beteende i klassrummet. Jag tänker att alla människor är olika, vissa mer olika än andra, men det kvittar. Det är fantastiskt att alla människor har olika färger och man borde
vara tacksam för att alla inte är samma ­ tänk vilken tråkig och enformig värld vi skulle leva i annars.

Därför kan det tyckas sorgligt att hela skolstrukturen (och även många andra, stora, delar av samhällsstrukturen) är uppbyggt efter det. Diagnoser som ADHD är ett tecken på att samhället erbjuder en viss mall man måste passa in i för att anses som ”normal” och flyta med den stora massans ström. Man pratar ofta om att mångfald är eftersträvansvärt, men vad är mångfald om man ska kategorisera människor på det här sättet? Vad är mångfald när man urskiljer vissa människor som avvikande från den stora massan? Ett samhälle som strävar efter mångfald bör uppmuntra människors olikheter och lämna utrymme för detta, särskilt i institutioner som skolan. Det kan därför tyckas fel att medicinera ADHD eftersom det blir som att man försöker medicinera bort egenskaper. Detta gör man för att försöka underlätta livet för de andra samhällsborgarna, men kanske framför allt för personen själv. Men kan man inte hitta forum där personen kan vara som den är och där dessa egenskaper är en tillgång? Varför ska barn och vuxna med ADHD ta tabletter bara för att de inte passar jättebra i mallen?

Slutsats
Så, vad har jag kommit fram till? Beror de stigande antal diagnoserna på att människan av evolutionen blir “sjukare och sjukare”, eller har samhället utvecklats åt ett håll som erbjuder för strama mallar för hur man ska vara? Som jag har diskuterar i det här arbetet är min uppfattning främst att samhället har förändrats åt ett håll som erbjuder stramare ramar för hur man ska vara och fungera för att platsa där. Detta leder oss till en etisk diskussion kring om vi ska försöka förändra människor som har svårt att passa i mallen, eller om vi ska sträva efter att förändra samhället så att det lämnar utrymme åt olika typer av människor. Liksom, är det personen med ADHD det är “fel” på, eller är det samhällssystemet? Detta, som kan tyckas vara en självklar fråga (att vi ska sträva efter att förändra samhället), men är dessvärre inte helt given. Att förändra samhället är inget som sker över en natt, därför kan vi heller inte bortse från faktumet att det finns människor som har svårt att platsa i mallen och att dessa behöver en del hjälp för att få schysta förutsättningar i livet. Så, även om man kan ifrågasätta att man sätter diagnoser på människor utifrån egenskaper, är alternativet (att blunda för det) inget egentligt alternativ.

Forskaren och läkaren Pär Höglund (2015: intervju [www]) beskriver att människor med ADHD generellt sett får lägre betyg än personen utan ADHD (ett direkt resultat av att dessa personer har svårt att koncentrera sig). Detta innebär i sin tur att personen får svårare att ta sig fram i karriären, eftersom höga betyg kan vara en förutsättning för att komma in på den utbildning man vill gå. För att ge dessa människor samma förutsättningar för andra krävs därför speciella insatser. Kan man därför säga att diagnostisering av ADHD är befogad? Så att man kan anpassa t.ex. skolgång efter de behov som finns? Om ja: hjälper det personen eller blir resultatet detsamma? Vem är diagnosen till för? Personen själv, eller människor i personens omgivning? Om nej: hur ska vi utveckla samhället åt ett håll där det finns plats för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Hur ska vi ta vara på de
kompetenser och förmågor dessa människor har utan att de ska behöva pekas ut som “de avvikande”?

Detta är frågor som inte går att besvara inom omfånget för denna examination, men är av värde att bära med sig och fundera kring. Man kan inte få människor att förändra sitt tänk, det är upp till dem själva, men vad man kan göra är att visa sitt sätt att se på saken och se hur det påverkar och eventuellt får människor att förändra sin syn på frågan. Vi borde inte frysa ut och peka på dem som är unika, istället borde vi uppskatta och uppmuntra olikheter och speciella egenskaper.

“People laugh at me because I’m different, I laugh at them because they’re all the same” ­ Kurt Cobain.

Skriven av: Sandra Lindblom, 15 år, läser sista terminen på samhällsvetenskaplig linje med beteendeinriktning.